Att ta på sig ett par fötter
Stina Östberg
Det första jag såg av Ulrika Segerbergs arbeten för några år sedan var storskaliga pärlbroderier. Små glaspärlor som hon hade fäst en och en på uppspända tyger. Figurer framträdde tydligt i otympliga kroppar, formade som för att passa utrymmet de fästs på. Påtagligt var hur jag fascinerades över tiden som hade lagts ner. Men lika fort övergick det till att se bilden. De anpassade och fyrkantiga kropparna, som också utstrålade en motsträvig egensinnighet. Det är så jag tolkar Ulrika Segerbergs utryck och konstnärskap. Att hon förhåller sig till de givna materialen men tänjer upplevelsen av frihet i det. I det figurativa bearbetas förhållandet till vad vi är givna, den egna kroppen. Hur den både begränsar och avgränsar oss från omvärlden samtidigt som den ger en möjlighet till upplevelser genom rörelse, taktilitet och ljud.
Moderskapet och kroppen återkommer när jag följer Segerbergs arbete. The Mother is a Square (2013) säger något om hur otymplig den gravida kroppen kan upplevas. Eller kanske hur fyrkantigt livet kan te sig när ens person blir så mycket kropp, som finns till för någon annan genom amning och vyssning. Det här är ämnen som sällan ges en plats i konsthistorien och ofta avfärdas som personliga biografiska angelägenheter utan värde. Att lyfta den lilla pärlan och foga ihop den med en större bild kan vara precis vad som ger något dess värde och visar på att det har en större angelägenhet.
Ljuskronan Live until I die (2016) är uppbyggd av delar tillverkade i keramik. Det finns enstumhet i materialet men den kommer till liv genom hur den likt skelettdelar är sammansatt som ett pärlband. Genom ljuskronans mitt går något som liknar en ryggrad, vid ryggradens slut brinner en svag glödlampa. Åter igen är det den lilla beståndsdelen, kotor, celler eller pärlor som gemensamt skapar en helhet och struktur. Celler som är beroende av varandra för att bygga (verks)kroppen. Eller cellen som ett fängelse där fantasin och görandet blir flykten och möjligheten att bryta sig ut ur den givna formen och dess begränsning. Segerberg själv lyfter fram kapellet i Kutná Hora utanför Prag som en referens. Ett kapell som är inrett med skelettdelar från 40000 människor. Jag besökte kapellet för många år sedan och förstår Segerbergs beskrivning av hur upplevelsen av död och liv kan samsas i en och samma kropp.
Handens arbete, görandet. En process som, likt liv och cellbildning ständigt pågår. I ljuskronan är även beståndsdelen, de olika skelettdelarna tillverkade. Brända i 800 grader. Sintrade i hetta som skulle få det mesta att förkolna och ätas upp. Det finns en flexibilitet i användningen av materialen hos Ulrika Segerberg. Att kombinera den förstelnade leran med textilens organiska karaktär. Att vecka och bestämt sy fast och forma tyget runt en form. Som att bädda in något som man har på tungan men inte riktigt kommer åt. Det är förnimmelser genom former och färger. I bland fastnar ett skratt i halsen, eller letar sig ut som ett leende. Som i mötet med Baubo. Baubo är namnet på obcenitetens gudinna i forntida Grekisk mytologi, hon kunde bland annat se med bröstvårtorna. Ulrika Segerbergs Baubo (2016) är ett ansikte tecknat direkt på väggen med keramik ögon formade som bröst. Stirrandes ut ur det fragila ansiktet, eller cirkeln som så lätt kan suddas bort. Spänningen mellan materialen är signifikant för Segerbergs konstnärskap. Hur blyertslinjens känslighet ställs mot de tydliga och något komiskt formade bröstögonen som får mig att tänka på Musse Pigg.
Ute i rummet, i installationen, byggs bilden upp igen. Enskilda verk som pärlor och tillsammans en figur att träda in i. Att gå in en kropp som är Segerbergsk kan vara både surrealistiskt och allvarligt rolig. Men det är framför allt en personlig upplevelse som kan vara frikopplad ifrån den konstnärliga referensvärlden och historien. Det är studion i kombinationmed köket, verkstaden eller tvättstugan - vad som finns till hands i vardagen. Att föremålen är vad de är, stekpannan en stekpanna, en banan en banan - gör också att ett par skofötter blir ett självklart föremål i sammanhanget.